Long before Rock'n'roll
Dagens positiva: Bra helg med Dalarna!
Dagens negativa: Bakis. Big time.
Dagens minne: Mando Diao live, alla spelningar. Speciellt fredagens.
Dagens längtan: Lördag! :D
Dagens låt: "Long before Rock'n'roll" - Mando Diao (live: Ryser så det knakar)
Känslan att stå på parketten under varje konsert med ett av ens favoritband, går verkligen inte att beskriva. Speciellt inte minutrarna innan man vet att de kommer köra igång spelningen. Så var det i fredags. Instrumental musik började, och höll på ett bra tag. Sen hörde man jubel och Mando Diao gick lugnt in. Applåderna tog aldrig slut. Öppningslåten "One blood" kunde de inte gjort bättre live. Jag har inte riktigt haft den som en av mina favoriter i playlisten, men när man väl förstår texten så är de låtarna givna för mig.
Ja, jag kan inte med ord förklara konserten. Men denna var mäktig. Man fick gåshud. Man blev stum stundtals.
GP:s recension beskriver orden om konserten bättre av det jag precis försöker förklara.
"Mando Diaos uppträdande i Lisebergshallen på fredagskvällen bevisar det som antytts förr - att de är riktigt vassa live. Det tycker i varje fall Kalle Malmstedt. 
Svettrock
MANDO DIAO
Lisebergshallen, fredag
Publik: Ca 2500.
Bäst: Att Mando verkligen ville. Publiken. Och Adam Tensta.
Sämst: Någon mellanlåt för mycket... Men mest att det tar slut.
Att Borlänges stoltheter Mando Diao på sina fyra skivor är ett habilt, retrodoftande rockband, men att de live kan vara riktigt vassa. Det har antytts förr. Men när de nu försökt riva Lisebergshallen på en av sina tre Sverigespelningar i år, så finns det anledning att upprepa det.
När nästan varenda låt, från inledande One blood, förvandlas till ett gitarrvevande svettinferno förstår man inte bara vilken rutin Björn Dixgård, Gustaf Norén och de and-ra skaffat sig ute i världen. Man fattar också att de vågar ha en gitarr- och trumbeväpnad Adam Tensta som förband. Mando Diao har ännu tyngre ammunition.
Som ett självförtroende stort nog för att göra Welcome home, Luc Robataille till en svulstig trumpet- och gitarrorgie. Vilket i sig inte är så imponerande, om man betänker att varenda låt höjs ett eller två snäpp i attack och tempo. Till exempel blir på skiva småputtriga Mexican hardcore faktiskt riktigt ösig.
Att gamla favoriter som Mr Moon, här tillägnad producenten Björn Olsson, blir något alldeles extra behöver inte sägas.
Mando Diao är inte bara rutinerade, de känns också lika sugna och tända som efter första plattan för sex år sedan. Det enda man eventuellt kan anföra som kritik är väl att de kanske är lite övertända. Det blir få mellanlägen. Fast att klaga på det när man sett samma band såsa bort andra spelningar känns nästan bortskämt.
Speciellt en kväll när Gustaf Norén är skönt arrogant, spottar och fräser i svart trenchcoat och badar i svett och rött ljus i TV & me. En speciell kväll med en fantastisk publik som bär bandet den extra biten på sitt jubel, och där till och med givna extranummer som The band känns unika.
Som sagt, bättre live än på skiva.
Skriven av: Kalle Malmstedt"
/Anna
Konserter påsina favoritband är alltid en höjdare .. men jag tycker att tre spelningar i Sverige är lite vekt från ett svenskt band =/ Sen att de är underbara varje spelning är en annan sak ^^
"mitt" band ska ju iväg till japan snart ^^ men visst, inte lika stora ... ÄN ^^ nought said. Jag är väl bara avundsjuk =D får ju inte min dos förrens den 26 som sagt ^^
Att de har tre spelningar i år, är för att en av sångarna - Gustaf Norén är pappaledig :) Björn ska ut på en egen turné hela vår/sommaren i Tyskland :)
